Our love story

För snart sju år sedan sågs vi första gången, en söndag 21:00 på the londoner pub på karlavägen. Vi var ensamma på puben bortsett från en man som satt själv med en lager och läste tidningen. jag föll pladask, om än med invändningen till mina vänner att: hon kanske låter lite ”brattig”. Jag gjorde inte lika gott intryck på Isabelle, när vi träffades andra gången kom hon på idén att vi skulle testa att säga varandras namn på spanska, varpå Isabelle började med att säga: ”Jonàs” och jag svarade: ” nej det är ju Juan”, utan att förstå att Isabelle hade glömt bort mitt namn och gjorde denna lek för att påminna sig själv om vad namnet var, utan att såra mig. Detta är ett tydligt exempel på Isabelles påhittighet och social smartness, inlindat i oskuldsfullhet, men framförallt visar det på hennes omtanke och respekt mot andra. Egenskaper hos Isabelle som jag värderar högt.

Under åren har det blivit många äventyr med den gemensamma nämnaren ”inslag av berg”.

Bergsklättring i Ågelsjöns naturreservat där jag efter att vi kommit fram upptäckte att jag glömt det viktigaste, selen. Inga problem, jag åkte iväg illa kvickt och köpte en ny. Italiensemestern i den gamla herrgården invid ”lago di Como” med spektakulära åskskådespel över bergskedjan som omringade den vackra sjön. Coronasommaren då vi besteg Kebnekaise, vilket resulterade i att vi inte kunde gå utan att få ont i trampdynorna på tre månader.

Besök hos Isabelles mamma Annette och Lasse i Marbella med ”La Concha” som plafond, som vi tillsammans med syskonen vandrade upp för. Sommaren på franska rivieran i Cap d’Ail, där vägen ned till den magnifika stranden var en större utmaning än bestigningen av Kebnekaise, men det var det värt för att se strandens omgivande klipphällar som sluttade rakt ned i havet.

Kusinträffen i Bådahällan med logdans, morfar Håkans sik, ljusa nätter, bergsklättring i Starrberget och som vi avrundade med att fara vidare till Matsdal för några vadringsturer, där vi bland annat försökte sätta upp ett tält i spöregn och storm, som vi efter en timme packade ihop igen för att vandra tillbaka, då det visade sig att tältet läckte. Eller varför inte vandringen upp för Fulufjället för att se Sveriges högsta vattenfall och någon gammal gran som jag ville se, även kallad ”Old Tjikko”. Turen till vattenfallet gick bra, men strax innan halva vandringen upp för att se granen var skyfallet så kraftigt att man knappt såg en meter framför sig. Jag hade som mål att se granen och höll humöret på topp genom att med jämna mellanrum säga: ”vi är snart framme”. Efter 45 minuter när frasen hade yttrats 90 gånger kom vi tillslut fram, med skorna fyllda med vatten upp till anklarna, tog en bild och svor oss sedan ned för berget. Efter ett ombyte och 30 minuters färd i bilen kom vi skrattande överens om att vattenfallet var spektakulärt, men den där ”Tjikko” hade vi kunnat vara utan.

Det är dessa kontraster mellan bekvämlighet och utmaningar, den succesiva vandringen uppför och den glada resan hem som gör livet med Isabelle lustfyllt att leva.

Vi gillar inte bara bergen på sommaren utan det har blivit många turer upp till fjällen för att åka skidor i Tandådalen och Björnrike tillsammans med familjen. En sådan resa upp till Björnrike var tillfället då jag friade till Isabelle i sällskap med Shakti och Freja, efter några ”snabba” samtal till Calle, Lasse och Annette, för att be om deras välsignelse.

Tillsammans med Shakti och Freja har vi börjat bygga vår egen lilla familj och nu ser vi fram emot att snart få kunna dela stunden tillsammans med er när vi kan börja kalla varandra man och fru.

Skrivet av Johan 2/6-2024.